Häromveckan tog jag 11’an till Sandarna i Göteborg.
Blev lite halvt nostalgisk över att åka förbi Godhemsgatan. I någon av lägenheterna intill hållplatsen har jag druckit öl, käkat så mycket scones och cheesecake och gjort ett försök till att kolla på en Star Wars (det gick sådär, och jag har aldrig försökt mig på Star Wars igen efter det…). Också där jag lyssnade på You’re So Vain med Carly Simon för första gången och blev blown away att det var Mick Jagger som sjöng med i refrängen. Såhär nästan sex år senare så vann jag i ett musikquiz då jag lyckades ta den den låten på första bastonen. Tacka majorna för det.
Mariaplan. Har tappat räkningen över hur många hummus- och avokadosmörgåsar jag och syster har käkat på Café Marmelad genom åren. Hur äckligt mätt man varit efter den där hallonpaj med den uppvärmda vaniljsåsen. Hur vi kunde åka in till Göteborg från Sollebrunn som vi då bodde i, bara för att äta massor av god mat. Leva life.
Onödigt, men oh så intressant hörrnih.
Men den här gången var det varken besök uppe i någon av lägenheterna på Godhemsgatan eller Café Marmelad. Istället åkte jag vidare och hoppade av vid Sandarna där Studio Katakomb är belägen.
En liten doldis till studio som ligger inne på en gård bland tegelhusen.
Hannes (till vänster) frågade om jag kunde hänga med och plåta hans nystartade band Rödtjut och deras inspelningshelg i studion. Fhå shår! sa jag. Just den här typen av dokumentation tycker jag är så rolig att fotografera, att vara med i processen från början och se hur allt går till. Älskar’t.
Pontus hade feeling.
Hannes och jag lärde känna varandra för många år sedan när han spelade i Mustasch. 2008 hoppade han av bandet, men vi har ändå lyckats bevara kontakten – vilket jag är superglad för. Världens snällaste sköning.
I samma veva som Hannes hoppade av bandet gjorde han en intervju med Aftonbladet och svarade på frågan om han skulle lägga av med musik helt och hållet;
”Man slutar inte spela helt och hållet. Man kommer la sitta på kammaren och slipa på nåt och se vad det blir…”.
Och så blev det ju, sisådär 13 (!) år senare, i en gravkammare i Sandarna.
Tiderna, hörrnih…vad fin och märklig den är.
Good old George Harrison. Den där postern har jag hemma hos mig också, som förtvivlat väntar på att komma upp på någon vägg. Just nu är alla väggar i mitt hem fulla med andra posters och konstverk. Men snart så, snart ska vi hitta en fin plats för honom…hoppas vi.
När jag fotograferar och dokumenterar sådana här grejer så vill jag synas så lite som möjligt. Flugan på väggen som ingen knappt märker av då jag vill bara glida hit och dit och försöka fånga det ”naturliga” som möjligt. Fokuserade blickar, intensivt lyssnande och detaljer i varje vrå.
När eftermiddagssolen kom så tackade jag för mig och lämnade gänget till att fortsätta inspelningen på egen hand. Ska bli sjukt kul att höra slutresultatet, över en flarra rödtjut!
Tack till góe gänget för att jag fick vara med, och tack till er andra för att ni läste detta inlägg.
Pusselipusselipuss!
